Jag följde en nära anhörigs resa från förväntansfull till allt mer nedbruten vartefter månaderna, och så småningom åren, gick. Psykisk ohälsa fanns också med i bilden och det hela slutade mycket tragiskt med ett självmord.
Det går såklart aldrig att begripa det obegripbara, men jag tyckte ändå att Det bästa barnet gav mig mer förståelse kring den förtvivlan som ofrivillig barnlöshet kan innebära. Jag kan inte säga att det direkt var en angenäm upplevelse att läsa den, jag fick en hel del ångest över hur destruktivt karaktärerna betedde sig, men jag är ändå glad att ha gjort det och tycker den känns genuint skickligt skildrad.
Tack för ditt inlägg och för att du inbjöd till diskussionen, jag hoppas att det bidrar till att fler vågar dela sin sorg med andra. Kanske inte nödvändigtvis på internet, men med vänner och andra stöttande anhöriga.
